En del fåglar har genom evolutionen förlorat förmågan att flyga när de anpassat sig till nya miljöer. De flesta nu levande former tillhör ordningen Struthioniformes (en grupp som inkluderar struts, nanduer, casuarius, kiwi och emu); dock är de mer allmänt kända som ratiter. Även flyglösa, men inte släkt med strutsfåglar, är pingviner (ordningen Sphenisciformes). Flera utdöda former, såsom dronten, är kända från historiska uppgifter och från fossiler.
Ursprung
Att fåglar som inte kan flyga härstammar från fåglar som kunde flyga är allmänt accepterat bland forskare. Vad som dock inte är helt klart är varför dessa fåglar tappade förmågan att flyga. En hypotes tyder på att flygningen blev onödig för forntida fåglar som koloniserade livsmiljöer utan rovdjur, eftersom dessa fåglar inte längre behövde den anpassningen för att kunna fly.
Med tiden gynnades andra egenskaper av ett naturligt urval, och flyglöshet överfördes till dessa fåglars ättlingar. Eftersom de saknade det adaptiva försvaret av flygningen dog flera fågelarter som inte kunde flyga ut efter att rovdjur – såsom råttor, hundar, grisar och mänskliga jägare – invaderade deras miljöer och decimerade deras populationer. Andra fåglar som inte kan flyga hade dock utvecklat andra sätt att undkomma predation, som förmågan att springa i höga hastigheter, och de överlevde.
Fysiska egenskaper hos fåglar som inte kan flyga
Alla fåglar har samma grundläggande benstruktur och muskler, men dessa strukturer saknas eller är olikt formade hos fåglar som inte kan flyga. Flygande fåglar har till exempel en köl – en ås på bröstbenet – som är en huvudsaklig fästpunkt för flygmusklerna. Strutsfåglar har dock inte denna köl, och dess frånvaro är en anledning till att deras muskler är olämpliga för flygning.
Pingviner, å andra sidan, har behållit kölen, men den har utvecklats och flygmusklerna har bibehållits, men fåglarnas framben har förändrats och utvecklats från vingar till paddelliknande strukturer som underlättar vid simning. Dessutom är pingvinernas fötter belägna mycket längre bak på kroppen än hos andra fåglar. Alla pingviner går på fotsulorna snarare än på tårna som de flesta andra fåglar.
Hos ratiter är fågelns fysiska storlek och benens ben- och tåstruktur sammanhängande egenskaper. Flygande fåglar har lätta skelett med många ihåliga ben. Eftersom ratiter inte behöver lyfta sina kroppar från marken för att flyga, har de stora kroppar som stöds av tunga ben och tjocka starka fötter anpassade för löpning. Dessutom, eftersom de lever på marken och inte har något behov av att greppa trädgrenar, saknar strutsfåglar den motsatta första tån som finns hos många flygande fåglar.
Utdöda arter
Många utdöda fåglar som inte kunnat flyga förekommer i fossilregistret, och några som har dött ut till följd av mänskliga aktiviteter är välkända. Elefantfåglar (Aepyornis, Mullerornis och Vorombe) var massiva fåglar som levde på ön Madagaskar. Koldatering tyder på att den längst överlevande elefantfågelarten, A. hildebrandti, fanns i öns centrala höglandsregion tills för ungefär 1 300–1 560 år sedan, då avskogning och jakt orsakade dess utrotning.
Den största elefantfågelarten, V. titan, var 3 meter hög och vägde i genomsnitt cirka 650 kg. Vissa uppskattningar tyder på att de största individerna kunde ha vägt så mycket som 860 kg – vilket gör V. titan, som överlevde tills för cirka 2 500 år sedan, den största fågeln som någonsin levt.
Andra exempel inkluderar dronten (Raphus cucullatus), en kraftig fågel från Mauritius som vägde cirka 23 kg, och moas, en grupp snabbt springande fåglar från Nya Zeeland som sträckte sig från ungefär 0,5 meter till mer än 1,8 meter i höjd. Dronten dog ut på grund av äggpredation av grisar och råttor som introducerats av portugisiska sjömän, såväl som sjömännens jaktaktiviteter, under slutet på 1600-talet. Maorifolkets förfäder jagade var och en av de 11 kända moa-arterna till utrotning mellan år 1250 och 1350.
Flyga eller inte
Har du någonsin önskat att du var en örn som svävade högt över landskapet? I århundraden har människor längtansfullt sett fåglar sväva i luften och känt sig lite avundsjuka. Men hur är det med fåglar som inte flyger? Man skulle kunna tro att de skulle hysa agg mot sina frigående kusiner, men de här fåglarna är lika fantastiska på andra sätt. Dessa åtta fåglar kan inte flyga, men du bör nog avundas dem en del ändå.
8 extrema fåglar som inte kan flyga
Pingviner (Spheniscidae)
Ingen lista över flyglösa fåglar skulle vara komplett utan pingvinen. Alla 17 arter av pingviner är oförmögna att flyga, och är faktiskt bättre byggda för simning och dykning, vilket de tillbringar större delen av sin tid med. Deras korta ben och kraftiga kroppsbyggnad ger dem en distinkt vaggande gång. Medan människor tenderar att associera pingviner med Antarktis, så lever faktiskt de flesta pingvinarter på högre breddgrader. Ett fåtal lever till och med i tempererade klimat, och Galapagospingvinen bor faktiskt vid ekvatorn. Dessa fåglar är också anmärkningsvärt romantiska – pingviner är till stor del monogama och söker efter samma partner varje säsong, även bland de hundratals eller till och med tusentals fåglar som kan leva i deras koloni.
Ångbåtsanka (Tachyeres)
Tre av fyra arter av ångbåtsankor är flyglösa, men det är fyra arter som man inte bör bråka med. Även inom den flygande arten är vissa hanar för tunga för att faktiskt uppnå ett lyft. Dessa sydamerikanska ankor fick sitt namn genom att de springer över vattnet och slår med sina vingar som hjulen på en ångbåt. De använder vingarna för andra former av aktiviteter också. Ångbåtsänder är kända för att vara aggressiva, det är inte ovanligt att de engagerar sig i episka, blodiga strider med varandra vid territoriumtvister. De händer till och med att de dödar andra vattenfåglar flera gånger så stora som de själva.
Wekarall (Gallirallus australis)
Wekarall, även kallad bara Weka är en fågel från Nya Zeeland. Denna bruna fågel i kycklingstorlek var en viktig resurs för infödda nyzeeländare och europeiska bosättare, men den minskar nu i antal. Även om de kan se oansenlig ut, så har weka ett högt rop som båda könen gärna sjunger som en duett. De är också kända för att vara smarta tjuvar och stjäl ofta mat och små föremål efter tycke och smak, som de sen snabbt försvinner iväg med. Weka är också skickliga simmare.
Struts (Struthio camelus)
Den mäktiga strutsen är verkligen fåglarnas kung. Den största nu levande fågeln, strutsar kan bli upp till 270 cm höga och väga mer än 150 kg. Deras ägg är, passande nog, också världens största – upp till en 20 cm och 1,5 kg i vikt. Deras kraftfulla ben kan användas för att sparka i försvar, och de kan springa i hastigheter upp till 70 km per timme över de öppna landskapen i Afrika, där de bor. Och om det inte vore nog, så har de långa, lyxiga ögonfransar som kan göra vilken kvinna som helst avundsjuk.
Kivier (Apterygidae)
Det finns fem arter av kiwi, bruna, ganska så oansenliga fåglar i kycklingstorlek som finns i Nya Zeeland. De har dolda rudimentära vingar och mjuka, hårliknande fjädrar. Till skillnad från andra fåglar så har kiwi sina näsborrar på spetsen av näbben, istället för vid basen. Dessa udda små fåglar är dock värda att beundra – honorna lägger ägg som kan väga upp till 20% av honans vikt. I förhållande till fågelns storlek så är detta det största ägget som läggs av någon levande fågelart.
Kakapo (Strigops habroptila)
Kakapo, ibland kallad ugglepapegoja är också en infödd fågel på Nya Zeeland. Denna nattaktiva papegoja har en ugglas ansikte, pingvins ställning och en ankas gång. Det är verkligen en märklig fågel – men också en vacker sådan, med ljust grönbruna fjädrar. Den kan bli upp till 60 cm och är världens tyngsta papegoja. Den är dessutom en av en av världens mest långlivade fåglar och kan bli uppemot en 100 år. Hanarna har ett distinkt bultande rop som låter som ett enmansband, och det kan höras på flera kilometers avstånd!
Sydötakahe (Porphyrio hochstetteri)
Denna medelstora fågel från Nya Zeeland är en mästare på kurragömma. Den troddes vara utdöd vid slutet av 1800-talet tills den plötsligt återupptäcktes 1948. Det här är också en färgstark karaktär, med klarblå och grön fjäderdräkt och en röd näbb. Och för att vara en fågel så har takahe en anmärkningsvärd livslängd – den kan leva upp till 20 år.
Hjälmkasuar (Casuarius casuarius)
Kasuaren är en fågel som du absolut inte vill bråka med. Denna jättefågel, infödd i Australien och de omgivande öarna, är en fågel i tungviktsklassen. Det är den enda fågeln som är tyngre är strutsen. Som om det inte är nog, så har kasuaren en elak, dolkliknande klo som kan bli upp till 10 cm lång på tån i mitten på varje fot – och de har hänt att de har dödat människor. Men om deras dödliga egenskaper inte är din grej så kan du beundra kasuarens stil. Dessa fåglar har färgglada hjälmar, eller kaskar, gjorda av keratin (som mänskliga naglar). Och deras plyschiga ryggfjädrar ser ut som glamorösa pälskappor.