Storkar är stora, långbenta fåglar med långa halsar och kraftiga näbbar som tillhör familjen Ciconiidae. De är mest kända för sina imponerande flyttningsresor mellan Europa och Afrika, sitt karakteristiska klapprande ljud från näbben och sin roll i folktro som barnens budbärare. Den vanligaste arten i Europa är vit stork (Ciconia ciconia), som också är nationalsymbol i flera länder.
En elegant jätte bland fåglarna
Storkar är kraftfullt byggda fåglar med ett vingspann som kan nå över 2 meter. De väger omkring 3–4,5 kg och är ofta vita med svarta vingspetsar, vilket gör dem lätta att känna igen i flykten. Deras flygstil är glidande, där de utnyttjar termik (uppåtgående varmluftsströmmar) för att spara energi under långa flyttfärder. De sträcker ut både hals och ben rakt ut när de flyger – till skillnad från till exempel hägrar som drar in halsen.
Storkens fascinerande flyttbeteende
Storkar är mästare på långa flyttresor. Vit stork flyttar från Europa ner till södra Afrika varje höst, en resa på upp till 10 000 kilometer. För att undvika att flyga över Medelhavet (där det saknas termik), väljer de istället två specifika rutter: östra genom Bosporen och västra via Gibraltar. De följer samma sträckor varje år och samlas i stora flockar inför avfärden.
Bo på taket – eller i elstolpar
Storkar bygger sina bon högt upp – ofta på tak, skorstenar, telefonstolpar eller plattformar som människor har satt upp. De återvänder ofta till samma boplats år efter år. Boet byggs av grenar och kan bli upp till två meter brett och väga över 100 kg efter flera års förstärkning. Ett storkpar lever ofta monogamt under en säsong och lägger 3–5 ägg som ruvas i cirka 33–34 dagar.
Storkens ljud – ett knattrande signum
Storkar saknar syrinx (fåglars röstorgan) och kan därför inte sjunga. I stället kommunicerar de med ett karaktäristiskt klapprande eller klapprande ljud med näbben, särskilt i samband med revirhävdande och parbildning. Detta ”näbbklapp” hörs på långt håll och används ofta när storken står i boet.
Allätare med varierad diet
Storkar är opportunistiska jägare och äter ett brett spektrum av djur. Deras meny kan innehålla insekter, grodor, ormar, smågnagare, fisk, fågelungar och ibland även as. De jagar ofta på öppna gräsmarker, fuktängar och åkrar där bytet är lätt att upptäcka.
Hot och återkomst i Europa
Storkpopulationerna minskade kraftigt i Europa under 1900-talet på grund av habitatförlust, jakt, elledningar och kemikalier i jordbruket. I Sverige dog vit stork ut som häckfågel i början av 1950-talet. Men tack vare återintroduktionsprogram – särskilt i Skåne – har arten börjat återvända. I dag finns det återigen häckande storkar i Sverige, och de första vilda ungarna föddes 2021 i det fria efter över 60 års frånvaro.
Symbolik, myter och folktro
Storken har länge varit en symbol för lycka och fertilitet. Den mest kända myten är att storkar levererar nyfödda barn till familjer, en berättelse som populariserades i Europa under 1800-talet och förstärktes av H.C. Andersens saga ”Storkarna”. I många kulturer anses det vara ett gott omen att få en stork att bygga bo på sitt tak.
Intressant kuriosa
- Storkens klapprande näbb kan höras på över 100 meters håll.
- Den äldsta kända vilda vitstorken blev över 39 år gammal.
- Storkar kan flyga i formation för att minska luftmotstånd och spara energi.
- De kan flyga upp till 500 km per dag under flytten.
- En ringmärkt stork från Tyskland hittades i Afrika – med ett afrikanskt spjut genom halsen – vilket bevisade flyttning över kontinenter redan på 1800-talet.
Storkens olika arter och deras spridning
Det finns 19 kända arter av storkar i världen, fördelade på flera släkten. De mest kända är:
- Vit stork (Ciconia ciconia) – Europa, Nordafrika, Mellanöstern
- Svart stork (Ciconia nigra) – Mer skygg, häckar i skogar i Europa och Asien
- Maraboustork (Leptoptilos crumenifer) – Afrika, känd för sitt kala huvud och sitt asätarbete
- Jabiru (Jabiru mycteria) – Sydamerika, största storkarten på den kontinenten
- Sadelstork (Ephippiorhynchus senegalensis) – Afrika söder om Sahara, lätt att känna igen på den färgglada näbben
Storkar finns främst i varma till tempererade klimat i Afrika, Europa, Asien och Amerika. De saknas i Arktis, Antarktis och stora delar av Australien.
Svart stork – storkens skygga släkting
Den svarta storken är mörkare och mer skygg än den vita. Den undviker människans närhet och häckar i avskilda, skogsklädda våtmarker. Till skillnad från vit stork är den svart med vita bukfjädrar och metallisk glans i det mörka fjäderdräkten. Den förekommer i östra och södra Europa samt Asien. Flykten är tyst, och den häckar i träd – inte på byggnader.
Storkens flygteknik – naturens segelflygare
Storkar är termikflygare, vilket innebär att de stiger med hjälp av varmluftsströmmar. De undviker att flyga över hav eftersom termik saknas där. De kan stiga till flera tusen meters höjd och sedan glida långa sträckor utan att flaxa med vingarna. Denna flygstil gör att storkar är beroende av vädret och landkontinenter för att ta sig mellan kontinenter.
Under flytten kan tusentals storkar samlas i ”termikskruvar”, där de stiger tillsammans i spiraler innan de glidflyger vidare.
Ungarnas uppväxt och utveckling
När ungarna kläcks är de nakna och blinda. De växer snabbt och matas med uppstött föda av båda föräldrarna. Efter cirka 8 veckor är de flygfärdiga, men stannar ofta i närheten av boet några veckor till. Föräldrarna försvarar boet intensivt mot rovdjur som kråkor, rovfåglar och ibland andra storkar.
Ungarna börjar ofta sin första flytt söderut utan vuxnas hjälp, vilket visar på starkt nedärvd orienteringsförmåga.
Hot och bevarandeinsatser
Storkar hotas av:
- Habitatförlust (dränering av våtmarker, skogsavverkning)
- Kollisioner med kraftledningar
- Förgiftning av bekämpningsmedel (t.ex. DDT historiskt)
- Tjuvjakt (i vissa regioner)
För att hjälpa arten har man:
- Byggt plattformar på stolpar och tak för bobyggande
- Återintroducerat storkar från avelsprojekt (t.ex. Storkprojektet i Skåne)
- Skyddat våtmarker och häckningsområden
- Samlat in rapporter via ringmärkning och GPS-sändare för att studera flyttbeteende
Kultur, historia och symbolik
Storken har varit viktig i folktro i århundraden:
- I antik grekisk mytologi förknippades den med familjelojalitet
- I medeltida Europa trodde man att storken bringade lycka om den byggde bo på huset
- Den ses ofta som en fredlig och vördnadsfull fågel
- I judisk tradition symboliserar storken barmhärtighet
I Tyskland finns traditionen att barn kommer med storken, en idé som populariserades av sagoberättaren H.C. Andersen.
Storken i Sverige – då, nu och framtid
Vit stork var en naturlig häckfågel i södra Sverige men försvann helt som häckare 1954. Orsaker var torka, utdikning, jakt och kemikalier. I början av 1980-talet inleddes Storkprojektet i Skåne, där man började föda upp storkar i hägn med målet att återinföra dem i det vilda. Sedan 2011 har allt fler frigivna storkar etablerat sig i naturen.
2021 kläcktes för första gången på över 60 år vilda storkungar i Sverige – ett historiskt steg i artens återkomst. Projektet fortsätter med stöd från bland annat ideella föreningar, Naturvårdsverket och EU-finansiering.