Gröngölingen (Picus viridis) är en av Sveriges mest iögonfallande hackspettar med sin klargula-gröna fjäderdräkt, röda hjässa och gälla skrattande rop som ofta hörs över öppna marker. Trots att den är en hackspett föredrar den att födosöka på marken efter myror, snarare än att hacka i träd. Den är knuten till lövskog, hagmarker och kulturmiljöer – gärna där gamla ekar och myrbon är rikliga.
Så känner du igen en gröngöling
Gröngölingen är en stor hackspett, ungefär lika stor som en nötskrika (ca 30–36 cm lång, med ett vingspann på 45–51 cm). Ovansidan är grön, buken ljusgrå med lätt fjälligt mönster, och på hjässan finns en tydlig röd fläck. Hanen har dessutom ett rött ”mustaschstreck” under ögat, medan honans är svart. Den långa, böjda tungan är anpassad för att fånga myror.
Lockrop som hörs över landskapet
Lätet är gröngölingens mest karakteristiska kännetecken – ett högljutt, klingande ”kly-kly-kly-kly” som påminner om skratt. Under våren ropar både hane och hona frekvent, ofta från öppna trädtoppar eller i flykten.
Gröngölingen är specialiserad på myror
Gröngölingen är starkt specialiserad på myror, särskilt gula tuvmyror (Lasius flavus) och rödmyror. Den födosöker ofta på marken där den hackar upp myrstackar eller jordytor med sin kraftiga näbb. Tungan kan bli upp till 10 cm lång och är klibbig – perfekt för att fånga insekter.
En gröngöling bygger bo i träd men söker föda på marken
Boet hackas ut i ett träd – ofta asp, björk eller ek – vanligtvis 2–6 meter över marken. Båda könen hjälps åt att hacka ut bohålet. Boet används sällan mer än en häckningssäsong. Äggen, som är vita, ruvas i cirka 14–17 dagar och ungarna stannar i boet upp till 25 dagar innan de kläcks.
Bunden till äldre kulturlandskap
Gröngölingen trivs bäst i landskap med gles lövskog, betesmarker, trädgårdar och äldre parkmiljöer. Den undviker täta skogar och försvinner ofta där landskapet växer igen. Bevarandet av öppna hagmarker och gamla träd är avgörande för artens fortlevnad.
En art som påverkas av klimat och markanvändning
Gröngölingen har haft varierande bestånd i Sverige. Under 1900-talet minskade den kraftigt, men har återhämtat sig något sedan 1980-talet tack vare bevarandeinsatser och varmare klimat. Dock är den fortfarande känslig för förändringar i markanvändning, exempelvis igenväxning eller borttagning av gamla träd.
Gröngölingen i kulturen
Gröngölingen har länge fascinerat människor med sitt skrattliknande läte. I äldre svensk folktro sades den kunna förutspå regn, och ibland kallades den för ”regnspett” eller ”skrattspett”. Dess grönfärgade fjäderdräkt kopplades också till läkande krafter i vissa sägner.
Vinterstrategier och stationär livsstil
Gröngölingen är i stort sett stannfågel i södra och mellersta Sverige, men vissa individer kan röra sig kortare sträckor under vintern. Den överlever kalla månader genom att fortsätta leta myror i frostfri mark, ofta nära trädstammar eller på sydsluttningar där snön smälter först.
Visste du att…
- Gröngölingens bajs innehåller ofta stora mängder myrdelar och används ibland för att spåra dess födoval.
- Arten är ovanligt tyst under själva hackningen, men kan höras vida omkring med sitt skratt.
- Den använder sin näbb inte bara som hackverktyg utan också som ljudförstärkare vid revirhävdande trumningar – även om den trummar mindre än många andra hackspettar.
Gröngöling läte – ett ekande skratt över landskapet
Gröngölingens mest igenkännliga ljud är det kraftfulla, skrattliknande revirlätet som ofta beskrivs som ett klingande, ekande ”kly-kly-kly-kly-kly…”. Det hörs ofta i serier på 10–20 toner och bär långt, särskilt under lugna vårmorgnar. Lätet har gett den smeknamn som skrattspett och i vissa delar av Europa kallas den till och med ”laughing woodpecker”. Det används främst för att markera revir och för att kommunicera mellan par.
Hanen och honan kan båda ropa, men hanens rop är oftare längre och mer kraftfullt, medan honans kan låta lite kortare och mer bräckligt. Förutom skrattet har gröngölingen även ett kort, skarpt ”kyik!” eller ”kliiuh!” som den använder vid oro, förvåning eller kontakt.
Gröngölingen trummar mycket sällan jämfört med andra hackspettar. Den är alltså ovanlig i sitt släkte genom att vara så pass ”sångbaserad” snarare än ”trumbaserad” i sin kommunikation. Om den trummar sker det oftast mycket kort och svagt – det är alltså inte en pålitlig metod för att lokalisera arten.
En gröngöling förväxlas lätt med andra hackspettar
Trots sin iögonfallande färg kan gröngölingen lätt förväxlas med andra hackspettar, särskilt om man bara får en snabb skymt eller hör ett rop på håll. Den art som oftast blandas ihop med gröngölingen är gråspetten (Picus canus), men även spillkråkan kan orsaka förvirring.
Gråspetten liknar gröngölingen i både storlek och form, men har en blekare, grågrön fjäderdräkt och saknar det röda mustaschstrecket som gröngölingens hane har. Den är dessutom tystare och mer diskret till sitt sätt, och ses oftare i äldre skogsmiljöer snarare än öppna landskap. Gröngölingen är däremot mer högljudd, föredrar halvöppna marker och trädgårdar, och har ett karaktäristiskt, skrattande rop som ofta avslöjar dess närvaro långt innan man ser den.
Även spillkråkan kan misstas för gröngöling, särskilt på håll – men dess helsvarta kropp och trumpetande rop skiljer den tydligt från den grönskimrande gröngölingen vid närmare observation.
Gråspett (Picus canus)
- Likheter: Liknar gröngölingen i form, storlek och gröntonad ovansida. Har också ett ljudligt läte och födosöker ibland på marken.
- Skillnader: Saknar röd hjässa hos honan, och hanen har endast en liten röd fläck framtill på hjässan. Gråspetten saknar det röda mustaschstrecket hos gröngölingens hane. Lätet är ett mer darrande och sorgset ”kjy-kjy-kjy…” snarare än ett skrattande rop.
- Förekomst: Mer knuten till äldre barr- och blandskog, särskilt i norr.
Spillkråka (Dryocopus martius)
- Likheter: Också en stor hackspett med ljudliga läten och röd hjässa hos hane.
- Skillnader: Spillkråkan är helsvart med rött på hjässan, mycket större (upp till 45 cm lång), trummar ofta kraftigt, och har ett enkelt, trumpetande rop som låter mer ”vilt” och långt utdraget. Flyger i kraftfulla bågar snarare än gröngölingens studsiga flykt.
Göktyta (Jynx torquilla)
- Likheter: Har ett skrattliknande läte under våren.
- Skillnader: Mycket mindre (ca 17 cm), brunspräcklig och starkt kamouflerad. Göktytans läte är mer gnisslande och klagande – ”kwi-kwi-kwi…” – snarare än gröngölingens robusta skratt. Förekommer främst i odlingslandskap och öppna marker.
Gröngölingens kombination av grön fjäderdräkt, röda detaljer, marklevnad och distinkta skratt gör den dock ganska unik när man lärt känna den.