Hornugglan (Asio otus) är en medelstor uggla som känns igen på sina långa örontofsar, orangegula ögon och upprätta kroppshållning. Den är en av Sveriges vanligaste ugglor och förekommer i nästan hela landet, särskilt i skogs- och odlingslandskap med inslag av öppna ytor. Trots sitt namn har hornugglan inga riktiga horn – de karakteristiska ”hornen” är fjädertofsar som den reser vid hot eller vaksamhet.
Så lever hornugglan – nattjagande med öron skarpa som radar
Hornugglan är uteslutande nattaktiv och jagar främst smågnagare, särskilt sorkar. Den har en mycket tyst flykt tack vare mjuka, kamtandade fjädrar som dämpar luftbruset. Ugglans hörsel är extremt välutvecklad och asymmetrisk – ena örat sitter högre upp än det andra, vilket gör att den kan lokalisera byten exakt även i kolmörker.
Den använder gärna övergivna kråk- eller skatorbon i träd istället för att bygga egna bon. Under vintern bildar hornugglor ibland sovkolonier med upp till 20 individer i ett enda träd – en ovanlig företeelse bland ugglor.
Hornugglans utseende – kamouflerad och vaksam
Fjäderdräkten är brunspräcklig med svart och vit teckning som ger utmärkt kamouflage i trädstammar och skogsmark. Kroppslängden är cirka 35 cm, vingspannet upp till 100 cm och vikten varierar mellan 200–350 gram. Honan är något större än hanen. Ögonen är lysande orange och ger fågeln en intensiv, stirrande blick. De mörka ansiktsdiskarna riktar ljudvågor mot öronen och bidrar till den exceptionella hörseln.
Hornuggla läte och varningsrop – hornugglans ljudbild
Hornugglans läte är ett dovt och utdraget ”hooo” som upprepas i långa serier med jämna mellanrum, särskilt under vårnätterna när hanen försvarar revir eller lockar till sig en hona. Ungarna tigger med ett klagande, högljutt läte som kan höras på långt håll. Hornugglan kan även väsa eller knäppa med näbben om den blir störd vid boet.
Honan låter mer diskret, men kan ibland svara med ett svagt ”kvi-yuu” eller ett skrovligt läte vid parning eller kontakt med ungarna.
När hornugglan känner sig hotad kan den fräsa, väsa och knäppa med näbben. Dessa ljud används främst vid boet eller när en unge känner sig hotad.
Ungarna kan också använda ett fräsande ljud som liknar en ilsken katt för att skrämma bort rovdjur. Det kombineras ofta med att de reser fjäderdräkten och stirrar intensivt, vilket gör dem svåra att närma sig. Detta försvarsljud kan överraska ovana människor som stöter på en hornuggleunge i marknivå eller lågt i ett träd – det låter hotfullt men är helt ofarligt.
Hornuggla är alltså en av de mest högljudda ugglorna under häckningstid, även om den är mycket diskret resten av året. Tyst flykt och dold dagvila kombineras med ljudlig kvällsaktivitet – en fascinerande motsättning som gör den till en av våra mest intressanta ugglor att lyssna efter i nattens skog.
Unga hornugglor och deras klättertalang
Äggen, vanligtvis 4–5 stycken, ruvas av honan i ungefär fyra veckor. Ungarna är klädda i vit dun och lämnar boet innan de kan flyga, något som kallas för ”gryning”. De hoppar omkring i grenverket och klättrar med hjälp av näbb och klor medan de ropar efter mat. Föräldrarna fortsätter mata dem i flera veckor tills de är flygfärdiga.
Hornugglans ungar är ovanliga jämfört med många andra fågelungar eftersom de lämnar boet mycket tidigt – ofta redan efter 2–3 veckor, trots att de ännu inte kan flyga. Denna fas kallas ”gryning”. Ungarna kravlar, hoppar och klättrar runt i trädens grenar med hjälp av klor och näbb, och kan klamra sig fast på nästan lodräta grenar.
De är då täckta av ett gråvitt dun och syns inte lätt – men de hörs tydligt. Deras tiggande läte är ett högt, spädbarnsliknande, utdraget och klagande ”psiiieh” eller ”sriiiiehh!” som hörs upp till 300 meter bort i lugna kvällar. Detta ljud används för att kalla på föräldrarna som jagar i närheten och kommer in med mat – främst sorkar men även möss, småfåglar och grodor om tillgången är god.
Ungarna fortsätter tiggropa i flera veckor efter att de lämnat boet, och föräldrarna matar dem fortfarande upp till 5–6 veckor efter kläckning. I en kull på 4–5 ungar kan man höra ett helt körverk av tiggande ljud om kvällarna under sensommaren, särskilt i skogskanter eller parker.
Hot, skydd och människans påverkan
Hornugglan är inte rödlistad i Sverige men är känslig för kraftiga gnagarfluktuationer och förlust av lämpliga häckningsmiljöer. Den gynnas av öppen mark och variationsrika landskap. Långa torra somrar kan dock minska tillgången på sorkar och påverka häckningen negativt. Ugglans närvaro i kulturlandskapet är ofta beroende av äldre träd och buskage för skydd och häckning.
Intressant kuriosa om hornuggla
- I vissa kulturer har hornugglor ansetts vara budbärare från andevärlden på grund av sitt mystiska utseende och dova hoande.
- Örontofsarna har inget med hörsel att göra, utan används för att kommunicera humör och kamouflera silhuetten.
- Hornugglan har observerats använda samma boplats år efter år, särskilt om födotillgången är stabil.
Så känner du igen en hornuggla i fält
Letar du efter hornuggla i naturen, spana i höga träd nära öppna fält eller åkerkanter. Dagtid sitter den ofta orörlig, väl dold mot stammen. Under sen kväll eller tidig natt kan du höra det rytmiska hoandet. På vintern är det möjligt att hitta vilande grupper i täta barrträd, ofta i stadsnära parker eller kyrkogårdar.