Berguven (Bubo bubo) är Europas största uggla och en av världens mäktigaste nattaktiva rovfåglar. Med ett vingspann som kan nå upp till 188 cm och en vikt på upp till 4,2 kg hos honor är den ett dominerande rovdjur i sina jaktmarker. Den känns lätt igen på sina kraftiga örontofsar, orangegula ögon och kraftiga näbb. Lätet är ett djupt, kraftfullt hoande som bär långt genom landskapet, särskilt under häckningsperioden.
Berguv läte – ett dovt hoande i natten
Berguvens mest välkända läte är ett djupt ”hooo… hooo”, där hanen ropar för att hävda revir eller locka till sig en hona. Honans läte är ljusare och mer gnälligt. Under parningstiden kan du höra dessa läten tydligast – ofta i serier med flera sekunders mellanrum. Lätet är så kraftigt att det kan höras upp till 4–5 km bort i stilla väder. Uvungar tigger med ett hest pipande ”fyaah” som kan höras i timmar.
Uvungar växer snabbt och lämnar boet tidigt
Berguven lägger i regel 2–4 ägg direkt på marken eller i klippskrevor, ofta i februari eller mars. Honan ruvar ensam i cirka 35 dagar, medan hanen jagar och förser henne med mat. Ungarna kläcks klädda i vit dun och växer snabbt – efter cirka fem veckor börjar de hoppa runt utanför boet, även om de inte kan flyga förrän vid 9–10 veckors ålder. De matas av föräldrarna i upp till fem månader. Det är inte ovanligt att ungarna hörs tigga högljutt långt efter att de lämnat boet.
Berguvens diet – kan ta allt från sorkar till rävar
Berguven är en mycket opportunistisk jägare. Den lever på gnagare, fåglar, harar, igelkottar, fiskmåsar och i vissa fall även unga rävar eller katter. I städer och vid soptippar har man sett berguvar som jagar fiskmåsar och råttor vid gatubelysning. Den jagar mest i skymning och natt, med hjälp av sin tysta flykt och extremt goda hörsel och syn.
Här lever berguven – från klippor till stadsmiljö
Berguven trivs i varierad terräng med goda jaktmöjligheter och gärna branta klippor eller otillgängliga höjder att häcka på. Den förekommer i hela Sverige utom i fjällvärlden längst i norr. På senare år har berguvar börjat häcka i urbana miljöer, till exempel i industrier, gamla kyrkor eller på byggnadskrön där de hittar rofyllda boplatser. Göteborg, Stockholm och Malmö har alla haft rapporterade häckningar.
Uven hotades tidigare – men gör nu en comeback
På 1900-talet var berguven nära att försvinna från Sverige på grund av jakt, äggsamling, och miljögifter som DDT. Projekt som ”Berguv Väst” och liknande återinplanteringsinitiativ med uppfödda ungar har hjälpt arten att återhämta sig. Idag finns mellan 500 och 700 par i Sverige, men den är fortfarande klassad som nära hotad enligt rödlistan.
Intressanta fakta om berguv
- Berguven kan vrida sitt huvud upp till 270 grader.
- Den har så kraftiga klor att den med lätthet dödar ett större djur som en hare.
- En berguv kan leva i upp till 20 år i naturen, och över 60 år i fångenskap.
- Deras ögon är större än människans och nästan helt fixerade – därför måste den vrida huvudet i stället för att flytta blicken.
- Berguven ingår i folktro som ett illavarslande omen – i flera kulturer har dess hoande kopplats till död eller olycka.
Så ser du en berguv i det vilda
Bästa chansen att höra eller se en berguv är under parningstiden (februari–april) i gryning eller skymning. Leta vid klippiga raviner, nedlagda stenbrott eller höga byggnader där uvar tidigare observerats. En högt uppsatt siluett med örontofsar i skymningen, ackompanjerad av ett djupt hoande – då vet du att du har en uv i närheten.
Berguvens ögon – enorma, känsliga och perfekta för nattjakt
Berguvens ögon är proportionellt bland de största i fågelvärlden – nästan lika stora som människans trots att uven bara väger några kilo. Ögonen är runda till formen men sitter fast i ögonhålorna och kan inte röras – därför måste berguven vrida hela huvudet för att ändra synfält. Den kan rotera huvudet upp till 270 grader tack vare 14 halskotor (människan har bara 7). Uvens syn är så ljuskänslig att den kan se sina byten i nästan totalt mörker, men i starkt solljus blir den snabbt bländad och inaktiv.
Ljudlös jägare med specialanpassade fjädrar
Berguven flyger nästan helt ljudlöst tack vare specialiserade fjädrar: de har en sågtandad framkant på vingpennorna som bryter luftströmmar och dämpar vingslagen. Det gör att den kan närma sig sitt byte i tystnad, vilket är avgörande för jakt på skygga nattaktiva djur. Den mjuka fjäderdräkten fungerar också som ljudisolering och hjälper till att dämpa ljud som reflekteras från kroppen i flykt.
Unga hanar kan imitera hoandet från äldre för att undvika konfrontation
Ett märkligt beteende hos unga hanar är att de ibland sänker tonläget på sitt hoande för att låta som en äldre, mer dominant uv. Detta tros vara ett försök att undvika konfrontation med andra hanar genom att ge sken av att de redan har ett etablerat revir. Det visar att berguven har ett komplext socialt beteende kopplat till ljudkommunikation.
Fjällberguv – en underart som lever i extrem kyla
Den nordliga underarten Bubo bubo sibiricus, ofta kallad fjällberguv, finns i Rysslands tajga och Mongoliet. Den är ännu större, med vitare fjäderdräkt och anpassad till arktiskt klimat. Även i norra Skandinavien finns individer med drag av denna underart. Fjällberguven är ett av de mest köldtåliga uggledjuren och kan jaga i temperaturer under -40 °C.
Berguvens roll i ekosystemet – toppredator utan naturliga fiender
Berguven står i toppen av näringskedjan i sina ekosystem. Den har inga naturliga fiender som vuxen – hoten mot den kommer främst från människan genom habitatförstörelse, elledningar och trafik. Genom att kontrollera gnagarbestånd och hålla populationer av exempelvis råttor, duvor och fiskmåsar i balans bidrar den till ekologisk stabilitet i både landsbygd och stadsmiljö.
Uv i stan – nya boplatser på kranar, fabriker och kyrkor
Flera svenska städer har dokumenterade häckningar av berguv på platser som riksdagshuset i Stockholm, Skanska-kranar i Göteborg och kyrktorn i Skåne. Dessa stadsbergubar har anpassat sig till människans närvaro och använder höga byggnadsstrukturer som ersättning för klippor. Nattbelysning underlättar också jakten, då byten som fiskmåsar samlas kring lampor.
DNA-analyser visar att berguvar är genetiskt robusta
Forskning visar att den svenska berguvspopulationen har återhämtat sig genetiskt efter flaskhalsen på 1900-talet. Tack vare återintroduktion från olika ursprung (bl.a. Norge, Finland och Ryssland) är genbasen relativt bred. Detta minskar risken för genetiska sjukdomar och ger populationen större möjlighet att stå emot miljöförändringar.
Berguven i kultur, historia och folktro
I fornnordisk mytologi och medeltida folklore sågs ugglor ofta som dödsbud eller trollkunniga väsen. Berguvens dånande läte kunde tolkas som ett omen om olycka. I vissa samiska traditioner ansågs uven bära budskap från andra världar. Idag är berguven symbol för visdom, tyst styrka – och ett bevis på naturens förmåga att återvända när den får chansen.