Duvhöken (Accipiter gentilis) är en av Sveriges mest imponerande rovfåglar – ett kraftfullt rovdjur som jagar med blixtsnabba attacker genom täta skogar. Den är känd för sin snabba acceleration, smidiga flygstil mellan trädstammar och aggressiva försvar av sitt revir. Duvhöken är större än sparvhöken och kan ibland förväxlas med ormvråken på håll, men är betydligt mer atletisk i sitt uppträdande.
Duvhökens kännetecken – kraftig kropp och elak blick
Duvhöken har en kraftig kroppsbyggnad, breda vingar och lång stjärt. Honan är betydligt större än hanen – en extrem könsdimorfism som är typisk för rovfåglar. Fjäderdräkten är gråbrun på ovansidan och fint tvärbandad undertill. Det mest iögonfallande är den gula till orangea irisfärgen och det kraftiga ögonbrynsstrecket som ger ett ”bistert” uttryck.
- Vingspann: 98–120 cm
- Längd: 48–62 cm
- Vikt: Hona 900–2000 g, hane 500–1200 g
Så jagar duvhöken – explosiv attack från skuggorna
Till skillnad från hökar som cirklar högt på himlen, föredrar duvhöken lågflygande jakt i skog. Den rör sig tyst mellan träden, gör plötsliga dyk och tar byten i överraskningsanfall. Vanliga byten är skogsduva, trast, skogshare, ekorre, fasan, kråka och ibland även andra rovfåglar.
Den jagar ofta från dold plats och utnyttjar sin kraftfulla flykt för att snabbt nå sitt byte. När den slår till gör den det med full kraft och fångar med klorna, som har enormt grepptryck.
Duvhökens läte – skarpa varnande rop
Lätet från en duvhök är mest hörbart under häckningstiden. Honan och hanen kommunicerar med skarpa ”kek-kek-kek” eller ”gäääck”-liknande ljud. Under revirförsvar och vid hot kan man höra riktigt hetsiga och ilskna läten.
Bo och ungar – aggressivt försvarat revir
Duvhöken bygger sitt stora bo i höga träd, ofta i barrskog. Boet byggs upp år efter år och kan bli mycket massivt. Häckningen sker i april–maj, och 2–4 ägg ruvas av honan medan hanen jagar. Ungarna lämnar boet efter ca 35–40 dagar.
Under häckningen är duvhöken extremt territoriell och aggressiv. Det finns rapporter om attacker mot människor som råkat komma för nära boet – särskilt mot skogsarbetare och bärplockare.
Duvhök eller sparvhök – skillnader att lägga märke till
Sparvhöken är mycket mindre än duvhöken och har en tunnare kropp. Duvhöken rör sig med kraftigare vingslag, har tjockare ben och bredare huvud. Dessutom har duvhöken ett distinkt vitt ögonbrynsstreck som sparvhöken saknar. Duvhökens stjärt är också längre i proportion.
Duvhöken i kulturen – både hatad och beundrad
Historiskt har duvhöken förföljts av jägare och hönsägare, eftersom den gärna tar tamhöns och fasaner. På 1800- och 1900-talet var det vanligt att man sköt eller fångade duvhökar, och deras bon revs systematiskt. Numera är den fridlyst och har återhämtat sig i stora delar av landet.
I falkeneringens historia har duvhöken dock också varit uppskattad – tack vare sin snabbhet och precision. Dess namn används i ordet ”höknatt”, då den jagar skymningsaktiva fåglar.
Förekomst – spridd över hela landet
Duvhöken finns i hela Sverige utom i de allra högsta fjälltrakterna. Den är särskilt vanlig i barr- och blandskogar, men även i lövskog och ibland nära människan om det finns god tillgång på byten. Den svenska populationen uppskattas till cirka 4 000–5 000 häckande par.
Hot och överlevnad – känslig för miljögifter
Duvhöken är känslig för miljögifter, särskilt organiska bekämpningsmedel som påverkar äggskalsbildningen. Under 1900-talet minskade antalet duvhökar kraftigt på grund av DDT. Efter att dessa ämnen förbjöds har arten återhämtat sig.
Trafik, skogsavverkning och störningar under häckning är andra hot. Trots detta är duvhöken fortfarande en stabil art i Sverige.
Kuriosa om duvhök
- Den engelska termen för duvhök är ”Northern goshawk”.
- I Finland kallas den kanahaukka, alltså ”hönshök” – eftersom den ofta tog höns.
- I sagor och folklore symboliserar den ofta vildhet, vaksamhet och styrka.
- En duvhök kan ibland ses jaga inne i städer – till exempel i parker med mycket fåglar.
Duvhökens syn – en rovfågels skarpaste vapen
Duvhökens syn är ett av dess mest kraftfulla jaktredskap. Den har ett mycket större antal synreceptorer än människan och kan upptäcka rörelse från långa avstånd – till och med under flykt. Deras synfält täcker nästan 300 grader, vilket gör att de kan uppfatta sin omgivning nästan utan att vrida huvudet.
Ögonen är framåtriktade, vilket ger ett mycket bra djupseende – avgörande när duvhöken ska navigera i hög fart mellan träd och slå till exakt mot ett rörligt byte.
Flygstil och smidighet – byggd för skogen
Till skillnad från öppna jaktfåglar som glador eller vråkar, är duvhöken en specialist på tät skogsmark. Den har korta, breda vingar och en lång stjärt, vilket ger extrem kontroll i trånga utrymmen. Den kan vika in vingarna för att snabbt gira mellan träd och snäva passager – något som gör den till en av Europas mest manövrerbara fåglar i luften.
Den accelererar snabbt från stillastående till jaktfart, ofta i bara ett par kraftiga vingslag.
Hannen – mindre men lika dödlig
Trots att hanen är betydligt mindre än honan (ungefär som en ormvråk i storlek), är han fortfarande en skicklig jägare. Hanens roll är ofta att försörja både hona och ungar under häckningstiden. Tack vare sin mindre storlek rör han sig ännu smidigare i täta skogspartier och tar ofta mindre fågelbyten som mesar, trastar och duvor.
Honan å sin sida är kapabel att ta större byten, som harar, skator eller till och med ormvråkar i vissa fall.
Revir – stora, men strikt bevakade
Duvhökens revir kan sträcka sig över flera kvadratkilometer. I ett välbalanserat ekosystem kräver varje häckande par ett revir med god tillgång på byten, höga träd för bobygge och låg störningsgrad. De återkommer ofta till samma revir och bo år efter år – så länge förutsättningarna är goda.
Vid revirgränser kan det uppstå luftdueller och hotbeteenden om en annan duvhök eller rovfågel närmar sig. Detta sker ofta med cirklande flygning, utbredda vingar och höga rop.
Ungarnas utveckling – från vita dunbollar till himlens jägare
När ungarna kläcks är de hjälplösa och helt täckta av vitt dun. Under första veckan matas de av honan med små köttbitar som hanen förser henne med. Efter ca 10 dagar börjar de utveckla fjädrar, och efter ytterligare tre veckor är de fullt befjädrade.
Ungarna lär sig flyga genom att först hoppa runt på grenarna nära boet (så kallad ”branching”). Efter första flygningen dröjer det ytterligare några veckor innan de blir självständiga – under denna tid tränar de jakt och övar upp sin flygförmåga under föräldrarnas tillsyn.
Duvhökens fiender – en toppredator men inte oövervinnerlig
Som toppredator är duvhöken relativt skyddad från andra djur – men den är inte utan hot:
- Mänsklig påverkan – skogsavverkning, jakt, förgiftning och störningar vid boet
- Kattuggla och berguv – dessa större rovfåglar kan ibland ta duvhöksungar
- Räv och mård – klättrar upp till bon om de ligger tillräckligt lågt
- Konkurrens från andra rovfåglar – särskilt havsörn och ormvråk i vissa områden
Duvhöken och klimatförändringar – påverkas subtilt
Även om duvhöken är tålig och anpassningsbar, påverkas den långsamt av klimatförändringar. Mildare vintrar kan påverka födotillgången och leda till tidigare häckning. Samtidigt kan extremväder, som stormar under häckningsperioden, förstöra bon och påverka överlevnaden hos ungarna.
Förändrad skogssammansättning påverkar också möjligheten att jaga effektivt. Fragmenterade skogar gynnar inte den tätskogslevande duvhöken.
Skydd och status – fridlyst men kräver vaksamhet
Duvhöken är fridlyst i Sverige och omfattas av EU:s fågeldirektiv. Det är förbjudet att störa, fånga, döda eller förstöra bon. I vissa länder förekommer fortfarande illegal jakt och äggplundring, vilket är ett hot mot lokala populationer.
För att skydda duvhöken långsiktigt krävs:
- Bevarande av gammal skog
- Respekt för häckningsområden under våren
- Övervakning av populationens status
- Upplysning för att minska negativa attityder hos t.ex. fjäderfäuppfödare